Jag hinner bara besluta mig för att jag skall börja mitt nya liv och sätta igång att vara duktig så går jag och blir sjuk och gör inte en enda sak rätt.

Det gör ju att jag inte vart ett enda dugg förvånad igår när jag var till dietisten och det skulle vägas och det inte längre gick att förneka att jag gått upp i vikt igen.

Det var ingen större uppgång men ändå en uppgång, inget att haka upp sig allt för mycket vid.

Det lustiga i allt det här är ju att man kan tycka att detta borde få mig att vakna upp och att verkligen anstränga mig. Men det funkar inte riktigt så.

I början var det så att jag faktiskt kände mig peppad och motiverad och att jag gjorde en del av allt det jag tänkte att jag skulle göra, men nu funkar det inte riktigt så längre.

Nu sitter jag där samma dag som jag varit och vägt mig och märkt att det inte alls är på väg åt det håll som jag vill, och så känner jag att jag är så himla sugen på skräpmat och godis.

Jag har lyckats motstå godissuget, men skräpmaten var för lockande.

Jag har inte varit så mycket duktigare idag. Jag har inte ätit nyttigt även om det inte är lika illa som igår, men jag har gått omkring på stan i ett par timmar.

Jag tror inte att man kan kalla det för träning att gå omkring på stan och tittar på kläder och skor, men jag tror att det är bättre än att sitta hemma i soffan med datorn i knät hela dagen.

Men det är ju det där med att träna som är problemet. Det är inte bara träningen, maten är inte lättare eller mindre viktigt, men det känns inte lika svårt att lyckas äta bra och rätt ibland.

Det räcker visserligen inte att äta rätt bara ibland, jag tror att jag är en sådan person som måste äta rätt hela tiden om det skall hända nått. Men jag tror också att jag måste träna. Och på nått sätt så känns det mer jobbit att träna än att gå till ICA och köpa nyttiga matvaror och laga till dem när jag kommer hem.

Jag kan verkligen inte komma på någon motivation som funkar för mig.

Jag vet att jag skulle må bättre om jag rörde på mig, jag skulle bli piggare och få mer energi, jag skulle få mindre ont i kroppen och jag skulle må bättre med mig själv. Men inget av den där kunskapen gör mig motiverad.

Jag tror att det kan bero på att jag inte är en person som klarar av att göra saker själv. Jag behöver stöd och hjälp, jag behöver minst en till person som håller mig sällskap.

Om jag bestämmer med någon annan att jag skall göra nått så kan jag inte bara strunta i det, då har jag ju lovat.

Och sedan är det väl pinsamt att behöva erkänna för någon annan att man är så lat att man inte ens orkar gå på en promenad i 30 minuter.

Jag vill inte att andra skall märka att jag är en dålig människa, även om jag kan erkänna det för dem och berätta det (inte för att det är nått som jag skryter om, men jag försöker inte att förneka det om någon frågar eller om det kommer på tal).

Det bästa för mig skulle kanske vara att ha stödet och hjälpen av en hel grupp med andra människor. Då skulle det ju verkligen inte finnas någon undanflykt. Alltid så skulle det ju finnas någon som skulle ha tid att följ med mig när jag promenerar eller tränar. Men vart hittar man en sådan grupp?

Jag har inte tillräckligt med vänner i den här stan för att kunna skapa en sådan grupp. Allt står och faller med mig själv och en enda kompis.

Och två personer som jobbar inom vården kan inte alltid finnas där för att hjälpa varandra eftersom fasta arbetstider inte existerar inom vården.

Innan jag flyttade var det inte alls lika besvärligt. Hemma är det heller inte lika långt till saker som det är här, det går nästan fortare att gå än att åka buss och då blir det att man går dit man ska och då rör man sig mer även om man är ensam.

Jag har försökt med den taktiken här också, men det funkar inte lika bra. Varför skall jag gå av en eller två hållplatser för tidigt när jag kan åka hela vägen hem?

Efter en hel dag på jobbet så känns det inte så motiverande att promenera längre än vad jag måste bara för att jag skall få promenera.

Men jag antar att det skulle vara det bästa för då får jag ju en bra start på dagen och så kan jag gå och lägga mig och sova en timme eller två när jag väl kommer hem utan att få dåligt samvete för det, och känna att jag har sovit bort nästan hela dagen.

Men jag tänker avsluta detta inlägget med att tänka positivt.

Jag har faktiskt rört mig hela dagen, stått upp och gått omkring i flera timmar.

Jag har inte ätit godis eller andra sötsaker.

Och jag har lyckats gör mig själv trött. För jag är jätte trött nu, vill bara gå och lägga mig men det känns som att jag måste vänta tills min sambo kommer hem så att jag kan säga hej förts...och sen säga god natt och gå och lägga mig.

Nu tänker jag bara hoppas att jag lyckas ta mig upp i tid imorgon och att jag klarar av att ta mig för att göra nått bra då också...helt på egen hand.