Igår var planen till en början att jag skulle vara duktig och städa...men det vart inte riktigt så.

Planen ändrades ganska fort till att göra saker som jag planerat att göra länge men som jag sedan aldrig gör.

Så igår satte jag igång att göra servettdecoupage.

Fråga mig inte varför jag i flera år har sparat på kartonger. Varje gång jag köper ett par skor så spar jag kartongen.

Men förra sommaren så tänkte jag att jag skall göra nått med dem, jag skall använda dem. Så jag köpte ett startpaket och en massa olika fina servetter och tänkte att alla de där kartongerna skall bli så fina att jag vill använda dem till nått.

Och igår satte jag äntligen fart och klistrade.

Eftersom jag är otroligt duktig på att påbörja saker men inte alls lika duktig på att avsluta dem så var jag nära att ge upp flera gånger, men med lite beslutsamhet kommer man långt.

Så nu har jag två fina kartonger som bara väntar på att användas till nått bra.

Vad jag skall ha dem till, eller vad jag skall lägga i dem vet jag ännu inte men jag tror att det kommer att visa sig med tiden.

Jag är dock långt ifrån klar. Jag har massor med plastbackar som jag måste klistra på servetter i olika färger med olika motiv på. Men jag har i alla fall kommit igång nu.

Jag känner dock att jag måste försöka att städa klart innan jag kan fortsätta med att klistra.

det spelar ju inte så stor roll att jag har fina kartonger om lägenheten ser ut som ett bombnedslag i övrigt.

Men nu har hela min ledighet gått åt, jag skall tillbaka till jobbet inatt och sedan kommer det bara att rulla på med jobb mer eller mindre varje dag i två veckor, och jag vet att efter jobbet så är jag inte alls motiverad till att städa.

Då är det en kamp bara att hålla mig vaken hela dagen.

Jag skulle visserligen kunna sätta fart nu och se till att få nått gjort innan jag åker till jobbet idag, jag har ju flera timmar på mig.

Det är bara det att det tar emot att sätta igång och städa när min sambo är hemma och nu för tiden så kommer han att vara hemma varje tisdag. Så jag kan inte tänka att jag inte kan göra nått vettigt när han är hemma för tisdagar är de enda dagarna som jag kommer att ha tid, ork och möjlighet att göra nått bra.

Så jag antar att det bara är att sätta igång.

Jag känner mig inte bara lite irriterad idag.

Det är till stor del mitt eget fel det är jag fullt medveten om, men jag blir ändå lite sur.

Jag har en längre tid försökt att städa och få lite ordning här hemma. Jag kan erkänna att det inte har gått så bra som man kan hoppas.

Då kan man ju tänka hur svårt är det att städa. Det är nått man gör i en timme eller två ett par gånger i veckan och så är det klart, inte nått konstigt med det.

Men det är inte riktigt så enkelt för mig. Jag har alltid varit extremt dålig på att städa och för mig så tar det inte bara en timme eller två, det tar evigheter, jag kan hålla på i flera dagar en kvart här och en kvart där. Men det blir liksom aldrig klart.

Att det aldrig blir klart kan bero på att jag sätter upp lite för höga mål. Jag kan liksom inte bara nöja mig med att göra det där som syns, det som gör att det ser städat och fint ut, nej jag måste göra allt. Och då menar jag verkligen allt.

På vintern så måste jag frosta av frysen, och jag ska rensa och göra rent i kylskåpet, jag skall damma listerna, rensa i garderoberna, sopsortera, gå igenom gamla papper mm.

Allt sådant som egentligen inte är viktigt för helhetsintrycket, men som känns viktigt för mig.

Självklart så försöker jag att göra sådant som syns också. Det är inte bara onödigt fin-putts.

Något som alltid känns viktigt och som jag alltid börjar med är köket, jag diskar, torkar av köksbänken, skrubbar spisen och plockar bort saker från köksbordet.

Det är min start, för på nått sätt så känns det som att bara köket är ok så har jag kommit igång.

Sen att köket faktiskt är det enda rum som jag faktiskt blir klar i och det är ett av de få rum som man måste städa varje dag, är inte lika viktigt.

Men eftersom det faktiskt är det enda rum som ser ut som det ska så blir jag bra så otroligt irriterad när min sambo kommer hem och är ledig och det första han gör är att steka korv eller bacon så att det stänker flott över hela spisen och sedan tänker han att han inte behöver diska stekpannan eller torka av spisen efter sig!! Han låter stekpannan stå kvar i flottet på spisen!!

Jag vet inte om han gör detta för att han tänker att det kommer att ta hand om sig själv eller hon han helt enkelt räknar med att jag skall göra det åt honom.
 Tror han att jag tycker att det är roligt? Tror han att det är därför som jag alltid gör det?

Han fattar ju uppenbarligen inte att jag diskar efter honom och torkar av spisen åt honom imorgon enbart för att jag stör mig på det.

Och då måste jag ju mer eller mindre börja om från början igen. Jag måste börja om med köket och så hinner jag inte göra allt det andra som jag borde göra.

Som jag skrev i början så är det dock mer mitt eget fel än vad det är min sambos fel att det är så här ostädat hemma hos oss.

Jag vet inte om jag tycker att det är rakt ut stökigt, men det är helt klart ostädat.

En ganska stor anledning till att det aldrig blir riktigt städat, och att det aldrig ser så städat och fint ut är att jag har på tok för mycket saker på en liten yta.

Jag vill få plats med så mycket och jag har lite av separations ångest när det handlar om saker. Jag vill inte kasta eller sälja saker.

Sälja saker gör jag nog aldrig, då blir det mer att jag kastar dem eller skänker dem till röda korset de få gånger som jag faktiskt tar mig i kragen och ser till att rensa lite.

Det är nog det jag borde göra nu, rensa bort en massa saker och försöka att skapa lite mer yta. Det blir mer lätt städat då.

Men jag antar att jag helt enkelt bara får fortsätta att ta en sak i taget och hoppas på att en dag (när sambon är på jobbet och jag är ledig) lyckas bli klar...och att sedan kunna se till att bibehålla ordningen i mitt hem.

Jag hinner bara besluta mig för att jag skall börja mitt nya liv och sätta igång att vara duktig så går jag och blir sjuk och gör inte en enda sak rätt.

Det gör ju att jag inte vart ett enda dugg förvånad igår när jag var till dietisten och det skulle vägas och det inte längre gick att förneka att jag gått upp i vikt igen.

Det var ingen större uppgång men ändå en uppgång, inget att haka upp sig allt för mycket vid.

Det lustiga i allt det här är ju att man kan tycka att detta borde få mig att vakna upp och att verkligen anstränga mig. Men det funkar inte riktigt så.

I början var det så att jag faktiskt kände mig peppad och motiverad och att jag gjorde en del av allt det jag tänkte att jag skulle göra, men nu funkar det inte riktigt så längre.

Nu sitter jag där samma dag som jag varit och vägt mig och märkt att det inte alls är på väg åt det håll som jag vill, och så känner jag att jag är så himla sugen på skräpmat och godis.

Jag har lyckats motstå godissuget, men skräpmaten var för lockande.

Jag har inte varit så mycket duktigare idag. Jag har inte ätit nyttigt även om det inte är lika illa som igår, men jag har gått omkring på stan i ett par timmar.

Jag tror inte att man kan kalla det för träning att gå omkring på stan och tittar på kläder och skor, men jag tror att det är bättre än att sitta hemma i soffan med datorn i knät hela dagen.

Men det är ju det där med att träna som är problemet. Det är inte bara träningen, maten är inte lättare eller mindre viktigt, men det känns inte lika svårt att lyckas äta bra och rätt ibland.

Det räcker visserligen inte att äta rätt bara ibland, jag tror att jag är en sådan person som måste äta rätt hela tiden om det skall hända nått. Men jag tror också att jag måste träna. Och på nått sätt så känns det mer jobbit att träna än att gå till ICA och köpa nyttiga matvaror och laga till dem när jag kommer hem.

Jag kan verkligen inte komma på någon motivation som funkar för mig.

Jag vet att jag skulle må bättre om jag rörde på mig, jag skulle bli piggare och få mer energi, jag skulle få mindre ont i kroppen och jag skulle må bättre med mig själv. Men inget av den där kunskapen gör mig motiverad.

Jag tror att det kan bero på att jag inte är en person som klarar av att göra saker själv. Jag behöver stöd och hjälp, jag behöver minst en till person som håller mig sällskap.

Om jag bestämmer med någon annan att jag skall göra nått så kan jag inte bara strunta i det, då har jag ju lovat.

Och sedan är det väl pinsamt att behöva erkänna för någon annan att man är så lat att man inte ens orkar gå på en promenad i 30 minuter.

Jag vill inte att andra skall märka att jag är en dålig människa, även om jag kan erkänna det för dem och berätta det (inte för att det är nått som jag skryter om, men jag försöker inte att förneka det om någon frågar eller om det kommer på tal).

Det bästa för mig skulle kanske vara att ha stödet och hjälpen av en hel grupp med andra människor. Då skulle det ju verkligen inte finnas någon undanflykt. Alltid så skulle det ju finnas någon som skulle ha tid att följ med mig när jag promenerar eller tränar. Men vart hittar man en sådan grupp?

Jag har inte tillräckligt med vänner i den här stan för att kunna skapa en sådan grupp. Allt står och faller med mig själv och en enda kompis.

Och två personer som jobbar inom vården kan inte alltid finnas där för att hjälpa varandra eftersom fasta arbetstider inte existerar inom vården.

Innan jag flyttade var det inte alls lika besvärligt. Hemma är det heller inte lika långt till saker som det är här, det går nästan fortare att gå än att åka buss och då blir det att man går dit man ska och då rör man sig mer även om man är ensam.

Jag har försökt med den taktiken här också, men det funkar inte lika bra. Varför skall jag gå av en eller två hållplatser för tidigt när jag kan åka hela vägen hem?

Efter en hel dag på jobbet så känns det inte så motiverande att promenera längre än vad jag måste bara för att jag skall få promenera.

Men jag antar att det skulle vara det bästa för då får jag ju en bra start på dagen och så kan jag gå och lägga mig och sova en timme eller två när jag väl kommer hem utan att få dåligt samvete för det, och känna att jag har sovit bort nästan hela dagen.

Men jag tänker avsluta detta inlägget med att tänka positivt.

Jag har faktiskt rört mig hela dagen, stått upp och gått omkring i flera timmar.

Jag har inte ätit godis eller andra sötsaker.

Och jag har lyckats gör mig själv trött. För jag är jätte trött nu, vill bara gå och lägga mig men det känns som att jag måste vänta tills min sambo kommer hem så att jag kan säga hej förts...och sen säga god natt och gå och lägga mig.

Nu tänker jag bara hoppas att jag lyckas ta mig upp i tid imorgon och att jag klarar av att ta mig för att göra nått bra då också...helt på egen hand.

Jag gör ett nytt försök att blogga lite, får se hur det går denna gång.

Jag har tänkt att jag skall försöka att göra någon form av nystart i mitt liv nu.

Inte en riktig nystart eftersom jag inte ger upp allt det gamla i mitt liv, snarare tvärt om, jag håller fast vid det gamla som om det vore en livboj i ett stormande hav.

Men jag tänker att jag skall försöka att förändra en del saker, och verkligen sätta fart med det.

Sommaren närmar sig och är här fortare än vad man tror, och i vissa avseenden fortare än vad man önskar.

Och med sommaren kommer också badsäsongen 2013. Jag vill inte behöva gömma mig i vassen och doppa fötterna i dyvatten hela sommaren så jag har tänkt att jag skall försöka att jobba på att förbättra midjemåttet.

Detta är inget nytt, jag har jobbat på det en längre tid nu, men jag har inte jobbat vidare hårt på det så det har inte gett så mycket till resultat.

Jag ligger visserligen inte över maxgränsen för vad mitt BMI skall vara längre, men jag ligger fortfarande högre än vad som är önskvärt.

Men jag bryr mig inte så mycket om BMI, att ha ett bra BMI gör inte att man obesvärat kan svassa runt på stranden i bikini och njuta av sommaren, nej för det krävs det att framför allt midjemåttet minskar med en hel del centimeter. Och det har jag inte jobbat vidare mycket för att uppnå...fram till nu.

Ni ser att nu skall det bli ändring. Jag skall bli bättre och jag skall bli starkare och framför allt jag skall bli smalare.

Med det menar jag inte att jag skall förlora halva min kroppsvikt eller nått sånt, jag försöker inte att uppnå något osunt kroppsideal.

Nej med det menar jag att min vikt inte spelar någon större roll, utan att jag vill ta bort ett par centimeter från mina ovanligt höga 95 cm i omkrets, och om jag skulle förlora ett par kilo till på köpet så får det väll bli så.

Hur har jag då tänkt att lyckas med detta?

Jag har inte tänkt att börja med någon underlig diet, jag har inte karaktär att helt ta bort pasta, potatis och ris. Jag har inte ens karaktär att ta bort en av dem. Så LCHF (eller vad det nu kalls) och allt liknande är helt uteslutet.

Nej vad jag har planerat är att fortsätta enligt min (och min dietists) plan, det vill säga:

1. se till att äta frukost, lunch och middag varje dag.

Något som kan tyckas enkelt för väldigt många, men det är inte enkelt för mig. Inte för att jag någonsin har haft några ätstörningar eller liknande, jag har helt enkelt aldrig varit duktig på att äta regelbundet eftersom jag inte kan äta om jag inte är hungrig och jag blir inte hungrig tre gånger om dagen.

2. sluta äta godis.

Borde inte heller vara något stort problem eftersom jag inte är så mycket för godis i stora mängder, men någon liten godisbit lite då och då har även jag svårt att motstå. Men det är bara att kämpa på målmedvetet och motstå socker suget.

3. träna

Här har vi det stora problemet. Jag är inte dum, det vill säga jag vet att om jag vill bli smalare så måste jag träna det är viktigare än mat och godis. Men det är ju så svårt att finna motivationen till det, och att ta sig tid till det.

Men till skillnad från det tidigare nämnda så är det så enkelt att hitta undanflykter och ursäkter till att inte träna.

Jag har tid till det, och jag vet vad jag skall göra jag gör det bara inte. Hur svårt är det att ta sig ut på en promenad varje dag. En halvtimme om dagen har jag minsann alltid att avvara. Men jag gör det bara inte.

Jag är helt enkelt för lat och bekväm för det. Jag gör visserligen annat. Jag gör de övningar som jag har fått från min sjukgymnast lite då och då, inte varje dag som jag ska men nästan. Men de är inte till för att jag skall bli smal, de är till för att jag skall sluta ha ont i kroppen.

Nu kan man ju undra varför jag skriver om detta i min blogg.

Tanken är lite att detta skall vara den plats där jag kan vara ärlig mot mig själv. Där jag inte behöver ljuga för att jag vill slippa få blickar eller behöva lyssna på ett långt tal om sådant som jag redan vet.

Det är mycket enklare att bara ljuga och säga att man faktiskt har varit duktig och skött sig och gjort det man ska.

Men jag vet ju att det inte är sant, jag vet att jag fuskar

Så här skall sanningen fram, och jag skall försöka att skriva denna sanning regelbundet inte bara logga in och skriva en halv roman en gång i halvåret.

Men jag hinner inte skriva mer nu, för nu måste jag göra mig redo för att åka till jobbet.

I en vecka har jag haft sovrummet fullt med garderober, men idag kom äntligen min sambo hem och flyttade ner den gammla garderoben. Meningen var att den skulle ställas in i förrådet så att vi kan ta upp den till lägenheten igen om vi säljer den och flyttar någon annanstans.

Men det gick inte riktigt så bra som man kunde ha hoppats. Till min förvåning så är det otroligt lågt i tak nere i källaren och det vart helt omöjligt att ställa upp garderoben och det är trångt och jäkligt så det gick inte att få in garderoben i förrådet så vi kunde inte ens lägga in den.

Men vi orkade inte ta upp den till lägenheten igen så nu ligger den i trappuppgången och bara väntar på att vi skall orka med att skruva isär den och bära in delarna i förrådet.

Men det spelar ingen större roll för mig jag är bara glad att den inte är i sovrummet längre. Jag behöver inte ta mig igenom en hnderbana när jag vill gå och lägga mig längre.

Men detta tycks vara veckan då mycket ställs på sin spets och löder sig på ett eller annat sätt.

Jag var på personalmöte i måndags och vart så besviken på min chef att jag bara lir mer och mer motiverad att skaffa mig ett nytt jobb.

Men så igår så ringde facket till mig så jag fick prata med dem om det jag tycker är mest fel med mitt jobb och min arbetsplats, och på måndag så skall jag iväg på möte och prata mer med facket om andra saker.

Så med lite tur så kan allt kanske bli bra snart.

Och efter denna sista natten på jobbet så får jag semester i ett par veckor och det skall bli otroligt skönt.

Eller semester och semester, det vet jag inte om jag kan kalla det, men jag kommer att vara ledig från jobbet i alla fall och det väljer jag att se som obetald semester.

Inte för att jag vet vad jag skall göra med all min ledighet, men nått bra skall jag nog ta mig för.

Och om inte annat så ska jag ju självklart passa på och åka hem till mamma och vännerna hemma i Gävle i ett par dagar det gör jag ju alltid när jag är ledig och inte har en massa planeat är hemma i Stockholm.

I tisdags så var jag och min sambo iväg till skolan och grattulerade min sambos lillebror på studenten.

Det fick mig att tänka tillbaka, för lite mer än tio år sedan tog jag studenten efter att ha genomlevt nio år av grundskola, ett år på livsmedel på ekeby i Uppsala, och slutligen tre år på omvårdnadsprogramet i Tierp.

Även jag lyckades ta studenten efter en hel del strul och bekymmer.

Att ta studenten är något som är självklart för vissa, när man är ung så tänker man inte på att det kan finnas andra alternativ. Men det är inte självklart, jag har vänner som inte tog studenten som valde att vänta med att fatta beslutet om vad de skulle göra med resten av sina liv tills de var äldre och mer lämpade att fatta det beslutet.

Det är lustigt när man tänker på det. Då när jag gick i skolan så ville jag bara att det skulle ta slut, vara över och jag skulle vara klar med det.

Nu vill jag inget hellre än att få återvända till skolan. Men det finns inte ett obegränsat utbud av utbildningar att välja mellan, och man kan inte gå i skolan bara för intressets skull. Det är på tiden att jag blir någonting nu.

Jag kan inte fortsätta att bara driva runt längre.

Frågan är dock fortfarande: Vad vill jag bli? Vad vill jag göra med resten av mitt liv?

Och jag har inget svar på den frågan.

Men kanske är det bara att våga chansa. Att trösta sig med tanken på att det kan ju omöjligen bli sämmre än vad det redan är, och allt blir vad jag gör det till.

Jag var och såg unga människor ta studenten och kasta sig ut i livet utan rädsla eller eftertanke...och det fick mig att fundera på om jag kanske inte har tänkt färdigt, vuxit klart och blivit modig nog att våga chansa.

Jag kan ju inte vara sämmre än ett gäng med artonåringar som inte vet mycket om världen eller livet =)

Idag har jag haft en het disskution med en kompis angående vad man kan och inte kan kalla saker.

Jag är en av de människor som tycker att man inte kan kalla något för något annat än vad det är.

Det som när man är ute och äter och man skall beställa något att dricka till och man beställer inte en Coca Cola men istället så får man Pepsi. Jag har inget emot Pepsi men jag tycker inte att man kan kalla det för Coca Cola.

Dagens gräl började med att "H" tycker att hon kan kalla en blandning av kallt kaffe, mjölk och is för Frappe, och jag tycker inte att man kan kalla det för Frappe, för mig så är det mer av en islatte bara det att isen är krossad.

När hon sedan fortsätter med att säga att hon skall göra en "Mango Mania" och jag påpekar att hon inte kan kalla det för "Mango Mania" eftersom honinte gör den på samma sätt som de gör på "Naked juice bar".

I min väld så har "Nked juice bar" patent på namnet "Mango Mania" och om man nu skall säga att man gör den hemma så skall man använda samma saker som de gör där.

Men då man byter ut vissa av ingridienserna måt något annat som liknar det så är det ju inte samma sak.

Jag påpekade då att hon inte kan säga att hon gör saker som hon inte gör och hon påstår att det kan hon visst då det handar om hennes uppfattning av orden.

Jag tycker inte att man kan resonera så. Vi lever i ett sammhälle med andra människor och det sammhället bygger på att ett namn eller en benämning betyder samma sak för alla.

självklart så man ha en egen uppfattning, eller en egen bild av oliska saker och olika begrepp. Men det är därför som det finns ett patent och registreringsverk som säger att om en person eller ett företag har patent på ett namn eller en produkt så kan inte någon annan komma och ta namnet och gör om det till något eget.

Jag vet att jag kan vara lite barnslig ibland, och jag är även medveten om att jag kan inte har rätt. Men jag tycker att jag har rätt och om det nu är så att jag har fel så kan man förklara det på ett bättre sätt och komma med fakta.

Och nu känner jag att båda hennes hopkok har förstört min tanke om två saker som jag verkligen älskade.

Jag är verkligen inte stolt över sättet som jag hanterade hela situationen på, jag borde ha agerat lite mer vuxet.

Kanske är det som var droppen att jag försöker att lära henne att göra nått och så tycker hon att hon kan göra lite som hon vill.

Hon hade inte behövt fråga mig och hon kan inte göra på sitt sätt och säga att hon gör samma sak som jag gör.

Jag känner att hon förolämpar mig och hon förolämpar mina kaffedrinkar när hon totalt förstör dem.

Som sagt så är det mitt fel, jag här känt henne länge nog för att veta att hon tycker att vanliga regler inte gäller för henne och att det är hennes uppfattning som är rätt och inget annat räknas.

Jag borde helt enkelt sänka mina förväntningar på henne...eller så borde jag inte vara så säker på att jag har rätt i så mycket??

Jag tänkte att detta första inlägget skall användas till att pressentera mig själv.

Mitt namn är Jenny, jag är 30 år gammarl (fyller 31 under sommaren).

Jag bor i Stockholm nu men jag kommer från Gävle (för alla som inte vet nått om det som finns ovanför Stockholm så kan jag säga att Gävle räknas till Norrland det sägs vara Norrlands sydligste stad, men ingen ser Gävle som en del av Norrland. Men så långt upp, och samtidigt långt ner i Sverige ligger Gävle).

Jag är sambo, lillasyster, faster och gudmor.

Jag är utbildad undersköterska, och jag jobbar cirka 50% som personlig assistent.

Jag antar att man kan kalla mig för nörd då jag helt kan snöa in på en massa saker, och ytterst få av dem kan ses som coola. =)

Jag tror att jag avslutar denna lilla pressentation med att skriva att jag har dyslexi (jag tänker med andra ord inte ta ansvar för alla felstavningar). Det är bara att läsa och försöka att förstå vad jag menar.